| Habitatfragmentering har särskilt stora effekter i sötvatten eftersom det i allmänhet bara finns en väg mellan två punkter. Människoskapade hinder i from av dammar och trösklar utgör därför absoluta spridningshinder för fisk vilket leder till utdöenden och minskad resiliens. Att riva dammar och bygga fiskvägar är således önskvärt för att återskapa naturligt fungerande sötvattensystem. Tyvärr kan det också gynna spridningen av oönskade arter. Det gäller både främmande arter, som exempelvis den svartmunnade smörbulten, och inhemska varmvattensanpassade arter som gädda och abborre. De senare har tack vare ett varmare klimat kunnat invadera nya områden. Denna målkonflikt behandlas inte i de regler och vägledningar som styr implementeringen av EU’s vattendirektiv och vi saknar idag verktyg för att förutsäga effekterna av förändrad konnektivitet. Det övergripande målet för detta projekt är därför att utveckla ett kvantitativt beslutsverktyg som kan användas för att bedöma de ekologiska konsekvenserna av förändrad konnektivitet. Verktyget ska baseras på empiriska modeller som 1) beskriver arters förmåga att passera naturliga och artificiella spridningshinder och 2) beskriver hur extinktionsrisken för olika arter påverkas av habitatets yta och 3) hur arters möjlighet att samexistera påverkas av lokala miljöfaktorer. Doktoranden som anställs i projektet kommer att utveckla dessa modeller med hjälp av befintliga data och studier av gammalt fisk-DNA i sjösediment. Det senare är en ny metod för att kartlägga arters kolonisation och utdöende som vi nyligen utarbetat. Beslutsverktyget, som kommer att omfatta Sverige och Norge, tillgängliggörs som en webtjänst i form av interaktiva kartor som visar hur arters spridning, etablering och extinktionsrisk påverkas av konnektivitetsåtgärder. Projektet ansluter till Stiftelsens tematiska inriktning mot landskapsvård och bevarande eftersom det behandlar hur vi bäst ska styra utbytet mellan olika habitat för att bevara den biologiska mångfalden i sötvatten. |